Jag såg ett program häromdagen om den illegala jakten på varg i Sverige, vilken, enligt de anonyma informanter TV-teamet använt sig av, syftar till att helt utrota vargstammen. De intervjuade jägarna insåg naturligtvis att de har ögonen på sig och lägger därför ner mycket möda på att bedriva sin verksamhet i skydd av mörkret och utan att meddela allmänheten de gånger som man lyckats nedlägga ett byte. Men de hade inga som helt moraliska skrupler över det som pågår, trots att metoderna delvis var helt vedervärdiga, med skytte från bil, förgiftad mat, glassplitter och trästickor i åtlarna som river upp djurens tarmar och dödar dem under stor smärta. En av de intervjuade menade till och med att den olagliga jakten inte all var kriminell, enligt hans synsätt. Vad han menade var att jakten inte var oetisk utan moraliskt berättigad. För kriminell är den ju och olaglig i allra högsta grad.

Vad är då det moraliska argumentet. Det framgick inte tydligt av programmet men tre tänkbara skäl är möjliga: 1) vargbeståndet minskar möjligheterna på jakt av framför allt älg (som är vargens främsta föda) och rådjur och därmed reducerade möjligheter att tjäna pengar, 2) får- och betesdjursägare bör ha rätt att skydda sina djur från att bli rivna av vargen samt 3) oron hos många människor, inte minst barnföräldrar, i vargtätat områden att deras nära och kära kan komma till skada om vargen får gå fritt.

Självfallet ställer vargen till problem för fårägare och andra. Men de erbjuds rimlig kompensation från samhällets sida för förlorad egendom. Plus att rätten att skydda sina djur har utökats på senare år. Visst tar vargen en hel del älg men det skjuts också hundratusentals älgar i Sverige varje år. Dessutom kan man påminna om att vargen inte dödat en människa i vårt land på 200 år.

Sedan finns det de som är helt emot jakt, som anser att det är oetiskt att skjuta en älg eller ett rådjur även under de perioder då dessa är lovliga, som de heter. Sådana jaktmotståndare blir ofta väldigt upprörda när de ska lägga ut texten. Men jakt har sysselsatt människor alltsedan hedenhös. Många forskare menar också att våra kroppar är gjorda för att äta kött. Vi är inga vegetarianer rent biologiskt även om vi kan överleva på grönsaker och frukt. Dessutom är det intressant att många jaktmotståndare inte alls förespråkar vegetarianism, utan med förtjusning äter en köttbit när det bjuds. För den kommer ju inte från det vilda utan från köttindustrin och är slaktad under sanitärt överlägsna förhållanden, påstår de. Men det är ju bara struntprat. Är det något man skulle kunna rikta moralisk kritik mot så är det just köttindustrin, där djuren ofta får växa upp under mindre för dem angenäma former och ofta plågas i samband med slakten. Vi som jagar etiskt och lagligt skattar bara naturen på ett överskott. Dessutom, det kan jag vittna om, har djuren många gånger väldigt goda chanser att klara sig.

I den pågående debatten om pedofilskandalerna inom katolska kyrkan har det ofta hävdats att det är kravet på att prästerna ska leva i celibat som är förklaringen till övergreppen. Prästernas sexuella behov blir därmed något som måste utövas i lönndom, dvs. av dem som inte klarar av att leva avhållsamt. Krav att påven ska upphäva celibattvånget har därför framförts från många håll, vilket verkar tämligen utsiktslöst. Celibatet har funnits i kyrkan sedan 200-talet. Istället borde man tala om den verkliga orsaken, som är den kristna sexualsyn. Den diskuteras sällan på ett sakligt sätt. Många talar om kristendomen som sexualfientlig. Det är allt som sägs. Men det förklarar inget.

Sanningen är att celibatet är inte en uppfinning av vare sig Jesus eller Paulus. I den förkristna grekiska och romerska kulturen fanns en föreställning om den rationella självkontrollens betydelse, vilket troligen spelat en roll för utvecklingen av kyrkans sexualsyn. Många icke kristna filosofer och tänkare under antiken menade att om sexualiteten brukades liderligt och utan självdisciplin kunde den komma att dominera personligheten på ett för andelivet förödande sätt. Avhållsamhet var därför en inte ovanlig rekommendation. Intima förhållanden mellan vuxna män och unga pojkar betraktades också som mer andligt högtstående, eftersom kärleken då skulle komma att präglas av hänförelse över skönheten hos den unge älskaren snarare än av den rent fysiska njutningen. Somliga forskare menar att den tidiga kristna sexualetiken har mycket av sina rötter i detta tänkande, det vill säga i synen på avhållsamhet och celibat som vägar till andlig mognad.

Celibatet kom tidigt att omfattas av många kristna, eftersom det medförde en ny frihet och en ny identitet för den enskilde, inte minst för unga kvinnor. Sådant hade inte tidigare varit tillgängligt för medborgarna i det romerska och judiska samhället, i varje fall inte för unga människor och fattiga utan makt och samhällställning. Faktum är att de flesta kristna martyrer som miste livet under de första århundradena av vår tideräkning var unga människor, vilka vägrade att anpassa sig till ett system med äktenskap och familj, där föräldrarna avgjorde vem man skulle gifta sig med. Att vägra acceptera familje- och äktenskapssystemet uppfattades av dåtidens makthavare som samhällsomstörtande. Det var liktydigt med högförräderi. Familjen, med fadern som överhuvud, var det sammanhållande kittet i det enorma romerska imperiet vid vår tideräknings början.

Under slutet av tredje århundradet och i början av det fjärde, när kristendomen blivit statsreligion i det romerska imperiet, kom äktenskap och familj att accepteras av kyrkan. Flertalet kyrkoledare betonade familjens betydelse och framhöll att sexualiteten hade en given plats i Guds skapelse, som medel för barnalstring. De flesta kristna valde därför inte celibatet, utan nöjde sig med en mer modest tolkning av den kristna kallelsetanken. Idealet för dem var inte att avstå från sexualitet och kärlek, men att lära sig tygla sina lustar och därigenom vinna frihet. Asketism och celibat blev något blott för de extrema. De kom praktiskt taget endast att överleva som livsstil bland präster, munkar och nunnor. Det är tveksamt hur väl det fungerade.

Under fjärde och femte århundradet utvecklar kyrkan en mer genomtänkt syn på sexualiteten. Plikten bjuder oss att föra släktet vidare. Därför är människan skyldig att ägna sig åt det sexuella, som en del i uppdraget att vara Guds medskapare på jorden. Men sexualiteten ska i första hand brukas, inte njutas. Den är ett nödvändigt ont, något vi är tvingade att gå igenom. Augustinus (död 430) ser den sexuella åtrån som ett straff för den ursprungliga synden. Därför är lusten förknippad med skam. Den kan aldrig samverka med Guds vilja. Lusten och åtrån representerar själva upproret mot Gud.

Den glädje och njutning som sex och samlag ofrånkomligen erbjuder ska därför underställas uppdraget att föra släktet vidare. Hur effektivt barnalstring och lust skilts åt i kyrkan kan man bland annat upptäcka i en del medeltida biktspeglar där lusten ”att gå till sin hustru som till en sköka” (det vill säga ha sex för njutnings skull) ska bekännas som ett brott mot det sjätte av 10 Guds buds: ”du skall icke begå äktenskapsbrott”. Regeln tycks ha varit: helt säker på att sex är i enlighet med Guds vilja kan man vara, endast om samlaget inte skänker njutning och inte heller är något som man ser fram mot.

I korthet kan kyrkans traditionella sexualmoral sammanfattas så: avhållsamhet före äktenskapet, trohet inom äktenskapet, celibat efter äktenskapet, när ens partner avlidit. Skilsmässa är inte tillåten, inte heller några avvikelser från den heterosexuella normen. Utgångspunkten är att sexualitet har sin enda plats inom äktenskapet och då avses naturligtvis äktenskapet mellan man och kvinna. Barnalstring är vad sexualiteten är till för. Sexuell lust och njutning, som något värdefullt i sig, bottnar i en missuppfattning och är i själva verket uttryck för den synd som bor i människan.

Det är här man finner incitamentet till framför allt den katolska kyrkans hårdnackade motstånd mot preventivmedel och barnbegränsning, annat än i form av avhållsamhet (vilket egentligen är helt ologiskt) och sex under så kallade säkra perioder. Användningen av antikonceptuella hjälpmedel står i strid med synen på sexualiteten som en del i skapelseverket och ger den ett egenvärde som motverkar Guds syften. Här finner man också ursprunget till kyrkornas länge omhuldade motstånd mot onani. Onani fyller ingen reproduktiv funktion och strider därför mot Guds vilja.

Inte förrän man sätter in pedofilskandaler och celibat i detta sammanhang kan man få en debatt om det som verkligen måste ifrågasättas, kyrkans traditionella syn på sexualiteten.

Bland asiater finns ofta en inställning att om något inte uttryckligen är tillåtet så är det förbjudet. Den som vill åstadkomma något i sin kontakt med t.ex. en thailändsk tjänsteman i en statlig eller kommunal myndighet och inte tar hänsyn till denna inställning, kommer att stöta på problem. Oron för att ämbets- eller tjänstemannen ska göra fel och därmed kunna bli straffad är utbredd. Det blir ofta ganska tidkrävande och tålamodsprövande för den som vill ha hjälp av myndigheten ifråga, särskilt om man är västerlänning, och kanske i synnerhet om man är svensk.

För i Sverige är det precis tvärtom: det som inte är explicit förbjudet ska betraktas som tillåtet. Enkelt och geschwint ska det vara. Vi gillar inte byråkrati, pappersexercis och krångel. Men vi glömmer ofta att formaliteter och korrekt ärendebehandling syftar till att skydda individen och säkerställa att allt går rätt till. När vi bestämt oss för att göra avkall på detta krav, beror det i många fall på en övertro på myndigheternas välvilja och inneboende godhet.

Just nu håller Sverige på att införa ett digitalt journalsystem för sjukvården, Take care. Tanken är vällovlig. Låt oss samla all information om patienten i ett dokument, ett enda aktstycke som innehåller allt om medborgarnas hälsa, om deras sjukdomar, läkarbesök, receptförskrivningar, behandlingar etc. Låt oss göra det enkel – och säkert. Så har man resonerat. Om doktorn i sin kontakt med patienten får en fullständig bild kan han eller hon ge bästa möjliga behandling. Ett problem är t.ex. att äldre går till många doktorer där de får olika recept på läkemedel som kanske tillsammans åstadkommer mer skada än bot och bättring. En annan tanke är förstås att systemet ska spara tid, och därmed pengar. Och blir det resurser över på grund av effektiviseringar, så kan dessa ju användas till annat nyttigt som i slutändan kommer patienterna till del. Vem kan ha något att invända mot en sådan tanke?

Men problemet är att systemet kommer att innehålla information om den enskildes privatliv som han eller hon kanske inte alls vi få utelämnad. Vid besöket på vårdcentralen kommer läkaren att kunna se om den patient som kanske söker endast för en struntåkomma, tidigare behandlats för depression, gonorré, abort, cancer, missbruk m.m. Det är visserligen sant att patienten ska ge sitt samtycke för att doktorn ska ha rätt att öppna journalen. Men den patient som kontaktar en läkare för vård, anses ha gett sitt medgivande till att doktorn får ta del av den samlade informationen.

Från etisk synvinkel ter sig det som nu pågår som en gigantisk kränkning av den enskildes integritet. Hur ska man som individ kunna skydda sig mot att informationen missbrukas eller kommer i orätta händer? Och varför ska läkaren behöva veta allt om patientens kontakter med hälso- och sjukvården för att behandla en bagatellartad åkomma?

Det finns i vårt land en otroligt godtrogen inställning till mycket av det som samhället, i det godas namn, hittar på. Om någon bara nämner att syftet är ökad effektivisering, så vågar ingen protestera. Take care har ju inte sprungit fram ur ont uppsåt, så hur kan det då ifrågasättas? Eller kan det?

En äldre kvinna har dött i Karlskrona, efter att ha blivit nedslagen på en parkeringsplats. En ung person med invandarbakgrund sitter häktad, skäligen misstänkt för dådet. Händelsen har eldat på främlingshatet i landet och blivit ett slagträ för invandringskritiska och rasistiska grupper, inte minst på nätet. Det råder lynchstämning i stugorna, inte minst i södra Sverige.

Det som skedde tycks ha förorsakats av ett bagatellartat gräl. Men den verkliga orsaken står inte att finna där. Bråket var endast en utlösande faktor. Ilskan och vreden hos gärningsmannen måste sökas på annat håll. Mycket talar för att den bitterhet och besvikelse som många unga invandrare upplever, ibland resulterar i handlingar som denna. Det kan vara en av förklaringarna. Utredningen och en framtida rättegång kommer att ge mer information. Men om det är så, gäller saken något mer generellt och genomgripande. Den handlar om hur dåligt det svenska samhället är och har varit på att integrera invandrarna i den gemenskap som alla borde få dela som lever i vårt land. För det är dessvärre så att vi fortfarande i hög grad lever i ett segregerat samhälle.

Detta är ingen ursäkt för det besinningslösa våld som vållat den äldre Karlskronabons död. Men det är en aspekt på ansvarsfrågan. För mycken kriminalitet är i hög grad socialt betingad. Enligt brottsförebyggande rådet är det 2,5 gånger vanligare att utrikesfödda är misstänkta för brott. För personer med mycket låg inkomst respektive endast grundskole­utbildning i befolkningen som helhet är motsvarande siffror 5,3 och 5,7. Arbetslösheten i Landskrona är högst i södra Sverige. (DN 2010-04-06)

Socialminister Göran Hägglund har nyligen argumenterat för ett moraliskt perspektiv på rättsskipningen. Han skriver: “Låt oss vara tydliga: Ett fungerande samhälle måste göra sitt bästa för att uppsöka och straffa dem som bryter mot lagen. Dels för att skydda laglydiga men också för att upprätthålla ett signalsystem om vad som är rätt och fel. Och inte minst signalera att den enskilde normalt oavsett omständigheter är en moralisk person som har i sin makt att välja mellan rätt och fel” (SvD 2010-04-01).

Frågan är vad bestraffning i lagens mening syftar till. Hägglund nämner att det ska “skydda laglydiga”. Syftar straffet till att förhindra brotts­lighet? Är tanken att samhället genom att begrän­sa en potentiell brottslings handlingsfrihet, t.ex. genom fängelsestraff, ska försvåra för honom eller henne att begå brott? Eller är det för att avskräcka vederbörande från att begå brott?

Ett av argumenten mot dessa synsätt (inkapacitering och avskräckning) är emellertid att straffet i så fall kommer att utdömas för hand­lingar vilka ännu icke har utförts. Detta står dock i strid med tanken att straf­fet i en rättsstat måste vara något som den brottslige verkligen förtjänar. Och det gör man inte om man ej begått något brott, även om sannolikheten är stor att man kommer att göra det.

Somliga debatt­örer har därför iställ­et antagit att straff­sys­temet är till för att rehabilitera brottslingarna. Straffsystemet bör ha ett slags terapeutisk funktion; de som begått brott ska behandlas så att de kan återanpassas till ett fungerande socialt liv. Invändningen mot detta är att det är mycket oklart om man kan bota männi­skor genom tvångsbehandling. Men även om detta vore möjligt kan man fråga om det är rimligt att behandla brottslingar som om de vore sjuka.

Just de här relaterade synsätten fångar möjligen vad Göran Hägglund vill ha sagt. Han tycks anse att genom straff­et bör en brottsling få vad han förtjänar. Straffet är nämligen rättvist om det står i proportion till den brottsliga gärningen. Förmildrande omständigheter kan sänka straffvärde, försvårande öka det. Allvar­ligare brott bör dessutom få mer kännbara straff än mindre allvarliga. Detta är en gammal idé som brukar kallas vedergällning, eller på etikens spåk: retrib­utiv rättvisa.

På DN:s ledarsida oroar man sig för att Hägglunds idéer ska leda till krav på hämnd, istället för att verka mer socialpolitiskt och försöka förebygga brott. Sanningen är förstås att det ena inte utesluter det andra, även om inte Hägglund i sitt inlägg skriver ett ord om hur brottligheten ska minska i lanet. Men det är samtidigt viktigt att notera: ett brott kan sonas till skillnad från en diagnos, vilket också DN hävdar. I ett rättssamhälle är detta en viktig grundtanke. Det vore upprörande om inte samhället reagerade mot brott och illgärningar. Men det är inte den skränande mobben som ska skipa rätt. Det ska domstolarna och kriminalvården göra.

Jag har just sett en oerhört gripande dokumentär om något som jag finner mer känslomässigt och etiskt utmanande än mycket annat jag haft anledning att ta ställning till, läkarassisterade självmord. Det handlar om den 59-årige Craig Ewert som drabbats av ALS (Amyotrofisk lateralskleros), en neurodegenerativ nervsjukdom som ofrånkomligen leder till att de nervceller som styr kroppens muskler gradvis förtvinar. I slutet upphör all muskulär verksamhet, innan hjärtat slutligen stannar. Det handlar om ett utdraget lidande bortom all beskrivning. Den sjuke kan inte svälja, inte röra ögonen, inte tala eller kommunicera med omvärlden. Men han kan tänka och uppleva vad som pågår. Om den sjuke upplever smärta eller lidande, kan han inte meddela sin omgivning detta.

I det stadium Craig befann sig kunde han fortfarande tala, men inte andas eller röra sig på egen hand. Han kunde inte lyfta armarna och behövde matas. Han visste att hans dagar var räknade och att han snart skulle hamna i ett tillstånd av total vanmakt. I detta läge, då han fortfarande kunde tala, äta och dricka, beslöt han sig (med stöd av hustrun) för att få hjälp att ta sitt liv vid en självmordsklinik i Schweiz. Han var medveten om att han hade kort tid på sig, eftersom han snart skulle förlora förmågan att svälja och därmed möjligheten att själv ta den drog som skulle ända hans liv. Efter noggrann prövning skrev en läkare ut ett sömnmedel i stark koncentration som Craig sedan tog med hjälp av en assistent.

Självmord är alltid något tragiskt. Ofta handlar det om människor med psykisk sjukdom som borde kunna få en sådan behandling att livet gick att rädda. Döden borde inte vara den enda lösningen på problemen. Men i fallet med den ALS-sjuke Craig var utgången given. Han hade att välja på att dö med det lidande och med den smärta som ovillkorligen är förknippad med denna sjukdom. Eller utan. Jag kan inte förstå vilka invändningar man skulle kunna ha mot hans val, vilka förebråelser, vilka moraliska domar. Hans självmord var sorligt, tragiskt, men alternativen värre, för honom själv, för hans anhöriga.

Detta fall handlar inte om euthanasi, om dödshjälp i den meningen att en läkare ger en dödlig drog, en giftinjektion eller på annat sätt tar livet av någon. Det är inte riktigt jämförbart med det fall som Socialstyrelsen nu grubblar över, där en yngre kvinna vill ha hjälpa att bli nedsövd innan någon stänger av den respirator som håller henne vid liv. Där handlar det inte om självmord, inte ens läkarassisterat sådant, utan om att någon bland vårdpersonalen aktivt måste avbryta en livsuppehållande behandling av en person som inte är hjärndöd utan fortfarande lever. Argumenten för handlar om att ingen ska vårdas mot sin vilja. Skälet mot är att det är både juridiskt och moraliskt fel att döda en människa, även om hon ber om det. Här är det inte alldeles enkelt att ta ställning.

Men i fallet Craig Ewert handlar det om en människas rätt att välja att förkorta det liv som var dömt att inom kort oåterkallelig leda till outhärdlig smärta, utdraget lidande och död. Den rätten finner jag det svårt att neka någon.

I söndagens DN läser jag att förtroendet för Mona Sahlin är bottenlågt, trots hennes långa och välmeriterade politiska karriär. Hon har varit statsråd i flera regeringar och dessutom partisekreterare och egen företagare. Det borde vara tvärtom: förtroendet för Mona skulle varit på topp. Men så är det inte. Hon har satsat på grupper som har det svårt i samhället – invandrare, homosexuella, utsatta kvinnor. Ändå har det inte hjälpt. Det är inte med sådant engagemang som väljarna förknippar hennes namn, utan Toblerone-affären. Hon uppfattas fortfarande (skandalen ligger 15 år tillbaka i tiden) som en fifflare, som opålitlig.

Man brukar säga att minnet är kort och att alla beundrar den som inte ger sig. Just att man reser sig när man blivit slagen, brukar anses som ett framgångsrecept. Men inte så i fallet Mona Sahlin. Hon är och förblir sammankopplad med dålig moral och bristande omdöme, särskilt när det gäller hantering av pengar som inte är hennes egna.

Jag har hållit på med etik och moralfrågor i mer än 25 år, och det har slagit mig, många gånger, att de personer, ofta i ledande ställning, som gör fel på etikens område upprepar exakt samma misstag som alla andra som gjort som råkat i blåsväder: missbrukat förtroende och utnyttjat sin position för egen vinning. Ofta är det småsaker det handlat om. Man har köpt mobiltelefoner till barnen på företagets bekostnad, tagit med frun på konferensresan utan att betala för henne, utnyttjat kontakter i jobbet för att skaffa sig förmåner. Ibland har det handlat om större saker. Vi minns alla Skandia-affären, även om rättsväsendet friade Ulf Spång och Lars-Eric Pettersson. Endast Ola Ramstedt blev dömd (till 18 månaders fängelse) för grov trolöshet mot huvudman. Övriga gick fria, juridiskt, men inte moraliskt. För folk minns.

Många av dessa skandaler rena lagöverträdelser. Det är inte avsaknad av regler som är problemet, utan avsaknad moralisk vilja. Det är karaktären hos chefer och ledare som brister. Ofta rör det sig om girighet. Inte sällan handlar det om att man skaffat sig en självbild som innebär att man som ledare är så viktig för företaget eller organisationen att man står över sådana regler och normer som gäller för andra.

Men ibland saknas klara regler och normer, vilket gör det lättare för de som handlar fel att falla för frestelserna. Avsaknaden av en tydlig etik, formulerad i dokument och policys och implementerad bland alla anställda, har inneburit att de som gjort övertramp kunnat försvara sig med att man inte visste var gränsen gick mellan rätt och fel. Om det saknas regler för representation, för resor i utlandet, för transporter då man befinner sig på hemmaplan, för hur man får utnyttja företagets resurser, för mottagande av gåvor från kunder, för givande av gåva och så vidare, kan det vara svårt för den enskilde att veta vad som gäller. I varje fall kan han eller hon hävda att man inte visste eller förstod vad som var tillåtet och otillåtet. Det är ett av skälen varför etikarbete är viktigt. När Mona gjorde bort sig hade inte regeringen några etiska spelregler.

“Kulturen är viktigast” sa Carl-Henrik Svanberg när han gav sina bästa råd till studenter på universitetet i Lund häromdagen. Han berättade utförligt om vad han lärt sig om ledarskap och hävdade bl.a. att “ständig beredskap att medverka till förändringar kommer först på listan”. Och så tillade han något överraskande att en strategi för förändring ändå aldrig kan slå en god företagskultur: “Kulturen vinner varje gång. Därför måste man förstå kulturen och alla i företaget måste förstå visionen om vart man är på väg”. (Dagens Industri 22 mars 2910, s. 19.)

Det är ett intressant om än något kryptiskt uttalande. Men jag minns att Leif Johansson på Volvo tidigare sagt något liknande: ”Om visionen saknas kommer ingenting annat heller att fungera. Man kan aldrig ersätta en kompass med uppmaningen till människor att springa fortare.”

För båda herrarna är naturligtvis tanken att vision och företagskultur hänger samman. Företagskulturen bygger på tydliga och väl förankrade värden som vägleder chefer och medarbetare i deras arbete. Dessa värden måste finnas dokumenterade i en värdegrund som också innehåller dels ett antal etiska spelregler, dels en vision för verksamheten. Visionen ska bl.a. visa på förhållandet mellan grundvärdena och förklara vad verksamheten i företaget egentligen syftar till. Visionen ska peka ut riktningen. Den ska svara på frågan varför man gör något?

Vad Svanberg, Johansson och många andra företagsledare säger idag är att arbete med företagskultur, och därmed med etik och värderingar, är lönsamt. Jag håller just nu på med en bok som behandlar frågan om vilka effekter som arbete med värden och etik har för företagens materiella framgång. Det är en ganska svår fråga att besvara eftersom man behöver fastställa dels vilka mått på framgång man ska använda, dels kunna visa på ett kausalt samband mellan sådana mått och införandet av värdering och etik som styrverktyg. T.ex. måste man veta om man ska undersöka företagens marknadsvärde eller deras lönsamhet. Och hur ska man bevisa att något påverkar eller rentav orsakar något annat? Hur kan man utesluta andra förklaringar till givna effekter? Det är inte en lätt uppgift. Men det finns vissa tecken och dem ska jag lyfta fram i min bok.

Forskningen visar t.ex. att det finns en skillnad på företag som bedriver en verksamhet vilken innefattar högt risktagande och sådana som inte gör det, när det gäller deras investeringar i etisk medvetenhet och etiskt handlande. Till högriskbranscherna räknas sådana företag som har en verksamhet med stor miljöpåverkan, till exempel energi, skog och kemisk industri. Branscher i tjänstesektorn, som bank och försäkring, anses ha låg miljörisk. Det visar sig då att det tar betydligt längre tid för företag i högriskbranscher att räkna hem investeringarna i etik och värderingar jämfört med övriga. Mätt i lönsamhet på kort sig finns det således inget samband för företag som befinner sig i högriskbranschen. För företag i lågriskbranscher ger satsningarna däremot utdelning direkt, men det beror delvis på att investeringarna varit små. För dem ökar lönsamheten omedelbart. Studerar man däremot börsvärdets utveckling för företag i högriskbranscher verkar det öka bums, förutsatt att de arbetar på att stärka sitt varumärke utifrån investeringarna, så att marknaden förstår vad de håller på med. Här tycks investeringarna stå i direkt proportion till utdelningen.

Frågan om penningplaceringar i ökad etiskt medvetande betalar sig eller inte, kan med andra ord inte besvaras rätt upp och ned. Det finns inga enkla bevis för att det alltid lönar sig, även om det gör det i många fall. Men samtidigt är det viktigt att påpeka att etiskt arbete i första hand inte ska motiveras av möjligheter till ökad vinst, vare sig det gäller lönsamhet, marknadsvärde eller avkastning på aktier, utan därför att det är viktigt att göra det rätta. Sanningen är ju att för den som tänker etiskt kan det ibland finnas skäl att säga nej också till en affär som verkar lönsam, om den nämligen strider mot antagna etiska principer i företaget. Fast det kan förstås visa sig inkomstbringande på lång sikt.