I tidningen kunde vi nyligen läsa om en tragiska olycka då en späckhuggare dödade en kvinnlig tränare genom att dra ner henne i bassängen så att hon drunknade. Samma djur hade, visade det sig, varit ”inblandad” i flera liknande olyckor. På TV såg jag sedan också en amerikans kollega till den förolyckade intyga att späckhuggaren ”direkt och medvetet” inriktade sig på att fånga offret och döda henne. Det var som om djuret var ilsket och ville skada tränaren, säger han. Men en svensk delfinexpert (hur han kunde veta så mycket om späckhuggare frågar man sig) från vårt eget Kolmården framförde åsikten att späckhuggaren ”troligen” bara ”ville leka” med tränaren.  Men vilda djur är alltid vilda djur, hur snäll och gulliga de än kan verka. Den som glömmer detta faktum råkar för eller senare ut för en olycka.

I den här diskussion tycks finnas en intressant skillnad mellan å ena sidan dem som anser att späckhuggaren (the killer whale som arten kallas på engelska) uppsåtligen ville döda och dem, å andra sidan, som menar att allt vara en tragisk olycka. Det underliggande, men inte direkt uttalade, antagandet tycks vara att om späckhuggaren medvetet – med vett och vilje – avsåg att döda, då är djuret skyldig till ett hemskt brott, medan om allt bara var en ren olyckan, då är späckhuggaren fortfarande oskyldig och förtjänar inget straff.

Jag minns en händelse 1982 när en besökare blev dödad av ett lejon i Kolmården, då han i den så kallade Safariparken gick ur sin bil för att klappa en lejonunge. Många ansåg i den debatt som följde att lejonet borde avlivas. Så skedde förstås inte. Lejon är dyra varelser. Och kliver man rakt in en den konstgjorda savannen får man skylla sig själv, hur tragiskt det sen än må vara. Det ligger i lejons natur att skydda sin avkomma från närgången uppvaktning, liksom att jaga allsköns villebråd som uppenbarar sig på savannen, må den så vara konstgjord eller inte. Lejonets beteende (för djur handlar inte) var i enlighet med dess väsen. Så ansåg nog de flesta debattörer. Moraliskt ansvar kan därför inte utkrävas vare sig av lejon eller andra djur.

Denna åsikt är dock på intet sätt oomstridd. För inte så hemskt länge sedan ansågs t.ex. grisen stå människan så nära att man anställde offentliga rättegångar och straff för svin som dödat barn. Ett ”svin som ”mördat” ansågs vara besatt av djävulen och därmed fullt jämförbar med häxor, varulvar och annat fanstyg. I sin kusliga men fascinerande bok The Criminal Prosecution and Capital Punishment of Animals (London, 1906) har E.P. Evans gjort en sammanställning av rättsfall mot djur. Här finns t.o.m. exempel på grodor som dömts och offentligen avrättats.

Men djur har ingen moral. De är inte sina ansvariga för sina handlingar, för de handlar överhuvudtaget inte. De beter sig. De har enbart beteenden, i de flesta fall instinktmässigt betingande. Vanliga hundar vilka hålls som husdjur men likväl biter folk i benen, måste tas av daga. Inte som straff, utan per definition: hundar ska vara snälla och inte göra barn och vuxna illa (för så vitt de inte är polis- eller vakthundar). Det skulle få helt orimliga konsekvenser om vi ansåg att djur är moraliska subjekt vilka kan ställas till ansvar.  Men tro inte att den inställningen är helt omtvistad. För några år sedan läste jag i Dagens Nyheter om den sexåriga malaysiska cirkuselefanten Pepsi, vilken dödat en man som slagit honom med ett sockerrör. Det glädjande budskapet (tyckte jag) var att elefanten frikändes från brottsmisstankar och därför inte skulle straffas, enligt polisen i Malaysia. (TT-AFP enl. DN 20050131). De fanns åtskilliga som beklagade den frikännande domen.