Tiger Woods definitivt inte förlåten! Så står det på löpsedeln i konsumaffären. Det syftar på att Tiger Woods häromdagen hade ett bekännelsemöte där han försökte ursäkta sina synder. Enligt en enig bedömarkår räckte det inte för att mänskligheten i gemen åter skulle ta honom till sitt hjärta. Och så kan det naturligtvis vara. Folk i allmänhet över hela världen är fruktansvärt besvikna och arga på honom. Därför drar många av Tigers sponsorer in sina stödpengar. Hans namn är (åtminstone för tillfället) obrukbart i reklamsammanhang. Han är inte längre den förebild han var tidigare. Hans namn står inte längre som garant för hög ideal. Han är inte längre ett föredöme.

Men är det allmänheten som ska förlåta honom? Det verkar nästan så när man läser Aftonbladets löpsedel. Förlåtelse måste ju komma från dem som han syndat emot. Och det är väl i första hand hustrun Elin och möjligen övriga familjemedlemmar och kanske vissa vänner och bekanta. Men han har väl inte syndat mot hela världen? Människor runt vår jord har satt Tiger på en pedistal, gjort honom till en idol, en fantastisk förebild. När han sedan faller blir många, om inte alla, väldigt besvikna. Det är inte konstigt men knappast något som Tiger Woods kan klandras för. Besvikelse har att göra med förväntningar. Men de förväntningar som nu gjort allmänheten rasande är knappast Tiger fel.

Att vi sätter människor på pedistaler beror på vårt behov av hjältar. Vi gillar att ha folk att se upp till, särskilt idrottsstjärnor och skådespelare. Men också andra framgångsrika människor, som företagsledare och politiker. Samtidigt har vi ett ambivalent förhållande till våra idoler. Å ena sidan beundrar vi dem, vi ser upp till dem. Å andra sidan skapar deras framgång en känsla av medelmåtta hos oss vanliga människor. Idolerna har lyckats med det vi inte gjort. Det känns inte kul. Men när de faller, såsom Tiger nu gjort, då stärker detta vår självkänsla. Särskilt om deras fall varit stort. Ju större, desto bättre. För det visar sig att idolerna inte alls var bättre än vi. Tvärtom. I själva verket är de sämre än vi – för de har misslyckats, gjort bort sig. Och det har ju inte vi! Hurra!

Någon har sagt: “för svensken är livets mening att lyckas transportera sig från vaggan till graven utan att ha gjort bort sig.” Vi svenskar har en väldigt hierarkisk syn på oss själva och andra. Det finns en studie som visar att när svenskar kommer in i ett rum med för honom eller henne okända personer, frågar de sig omedelbart: vilka står över mig? Och vilka står under mig? Det har att göra med vår historia och vårt samhälle. Och vårt lutherska arv som lärt oss respekt för överheten. Det är bland annat detta som gör oss särskilt intresserade av skandaler där förebilderna gör bort sig. Sådant kan tabloidtidningar som Expressen och  Aftonbladet sälja många lösnummer på.